vamplife

Fly eller satsa.

En novell skriven av Satine

I utkanten av gläntan stod Jasper. Hans ögon var tätt slutna men han visste att jag var där. Hans hörsel var så mycket mer utvecklad än min så jag visste att han hört mig under hela min gång på stigen till gläntan. Huden var blekare än någonsin i månljuset. Vad var han för något? Med den skönhet han ägde hade jag först trott att vi två aldrig skulle kunna existera i samma värld. Nu visste jag bättre.

  Första gången vi träffades var på busshållplatsen, ett udda ställe att träffa någon på men så var det. Vi skulle åka samma buss och när jag klev av en halvtimma senare hade vi redan bytt nummer. Ett antal träffar hade sedan blivit följden av det. Jag är inte den typen av person som brukar gå ut och träffa okända människor, men det var något som gjorde att jag kände mig oemotståndligt dragen till honom. Det var inte hans enorma skönhet, den om något fick mig mest att känna mig oattraktiv och jag kunde inte förstå hur han fann mig tilldragande. Kanske var det så att han bara ville ha sällskap för att sedan dumpa mig när han kände sig bättre. Om så var fallet skulle jag kunna stå ut med det. De känslor jag kände av att vara i närheten av honom gjorde mig så lycklig att jag kunde spricka. Han ställde dock lite konstiga frågor ibland och rörde mig inte så ofta. När han väl gjorde det var han kall som is.

-         Lucy , är du rädd för mig?

Hade han frågat en gång när vi satt i min soffa. Jag kunde inte förstå varför han frågade det.

    -   Nej, jag förstår inte?

    -   Finns det inget med mig som gör dig rädd? sa han med förvånad röst.

-   Jag är bara rädd att du ska försvinna.

För inom loppet av tre månader hade jag blivit så förälskad i Jasper att jag inte kunde förstå hur jag kunnat leva utan honom förut. Som om den lilla bit som fattats i mig fallit på plats.

  Mitt svar hade bekymrat honom vilket jag kunde se i de små vecken han fick i pannan när han tänkte. Han satt så länge, så länge att jag började bli orolig.

-   Är det något som är fel? Har jag gjort något?

-    Både ja och nej. svarade han.

Han fortsatte att säga något som gjorde mig mer förvirrad.

-    Dina svar gör mig förbryllad. Det är inte normalt att människor tycker så som du. Du är väldig speciell.

Vad menade han med det? Var jag onormal jämfört med andra och varför hade han betonat människor så tydligt. Vad i hela världen skulle det kunna vara som gjorde honom skrämmande. Samtalet som följde gjorde mig inte klokare och jag hade somnat grubblande i soffan när han gått hem.

  Jag vaknade av hunger, magen kurrade ljudligt och jag lommade bort mot köket för att göra frukost. Satte mig sedan framför datorn inkurad i filten han fått låna igår. Medans laptoppen långsamt vaknade till liv drog jag in djupa andetag i filten, doften gjorde mig helt varm inombords. Jag fortsatte att inhalera hans doft tills datorn hade surrat färdigt.

  Jag googlade på hans namn men hittade inget annat än gamla tidningsartiklar och fotbollsresultat ifrån andra med samma namn. Jag sökte sedan på det jag tyckte var annorlunda med honom. Såsom iskall hud, oemotståndlig skönhet och extremt bra hörsel. Hans hörsel hade jag upptäck när han upptäckte en mus knapra i skafferiet hemma hos mig.

-  Varför öppnar du mina skåp?

-   Det låter som om ohyra har bosatt sig här någonstans. Hör du inte?

-   Nej verkligen inte, det enda jag hör är att någon går i trapphuset!

Jasper hade då skrattat till och sedan stoppat in handen i mitt skåp för att sedan ta ut en liten vettskrämd mus som knaprat på några jordnötter jag hade kvar längst in.

-    Jag sa ju det! Sa han triumferande.

Vart musen tog vägen efter det vet jag inte. Han sa bara att den nu var borta och inte skulle komma tillbaka.

  På datorskärmen dök flera dokument med ordet vampyr upp. Jag gick in en av länkarna där följande var skrivet:

"Vampyrer är en mytologisk varelse som huvudsakligen livnär sig på människoblod. Deras skönhet lockar till sig sina offer och i deras tänder finns ett gift som förlamar offrets muskler så att den inte kan röra sig. Hjärtat fortsätter dock pumpa eftersom blodet måste vara varmt och i rörelse för att tillfredställa den törst vampyren känner. Vampyrens kropp är inte i behov av syre och hjärtat har slutat fungera. Huden är iskall och alla sinnen är förstärkta så att Vampyrens offer inte ska kunna ha en chans att fly. Enligt mytologin skulle vampyren vara högst upp i näringskedjan då det enda hot den har är eld"

Chockad satt jag kvar i soffan. Kunde det vara möjligt? Var det kanske bara så att Jasper var farlig ändå? För första gången blev jag rädd att denna person jag älskade så innerligt kunde vara farlig för mig. Jag var tvungen att fråga honom. Även fast alla nerver i min kropp var så fulla av adrenalin och hade endast för avsikt att fly.

  Aldrig hade jag varit så nervös som när jag stod utanför porten till Jaspers lägenhet. Det var nu eller aldrig. Antingen skulle jag gå omkring och låtsas som om min upptäckt aldrig inträffat. Eller så skulle jag se faran i vitögat och se om det var som jag misstänkte. Efter av vad som kändes en evighet hörde jag att det klampade i trappen. Han öppnar porten med endast en tunn skinnjacka på sig. Var han galen? Det är knappt 10 grader ute!

  Vi börjar gå bortåt parken rätt så sakta. Snart ska jag fråga honom tänker jag under hela vägen till parken. Jag ska bara vänta tills vi kommer fram och kan sitta ner. Vi gick hela vägen i total tystnad. Misstänkte han kanske något?

  Väl framme satte vi oss ned på en bänk. Det fanns inga människor så långt ögat kunde nå.

Jasper började lugnt.

- Innan du frågar mig det du ville,  vill jag att du ska veta att jag aldrig känt såhär för någon annan människa förut.

Där var det igen, betoningen på människa!

-   Jag har gått omkring som ett tomt skal jag vet inte hur länge och kännt att det är något i mig som fattades. Men med dig känner jag mig fulländad. Jag känner mig hel. Så vad var det du ville fråga mig.

Hur kunde han tro att jag skulle kunna säga ett enda ord efter denna bekännelse. Jag satt förfrusen och kunde inte tro mina öron! När jag sedan upptäckte att jag stirrade rakt in i ögonen på den person jag kände så mycket känslor för drog jag bort blicken och rodnade. Jag vågade inte fråga. Saken verkade inte så viktig längre.

-  Men säg det du ville nu.

      - Nej men det känns så fjantigt.

Han fortsatte stirra mig rakt i ögonen.

Jag samlade mod till mig och sa:

-   Du måste lova mig en sak först.

-   Vad?

-   Lova att du inte skrattar!

Han skrattade till.

-    Lova!

-    Jaja jag lovar.

-    Okej, Är du verkligen mänsklig?

-    Om du menar mänskig som du så måste jag säga att, nej det är jag inte.

-    Så du är vad jag tror att du är?

-    Inte vet jag ? Vad är det du tror att jag är?

Nu eller aldrig! Jag slöt ögonen och sa det. Rakt ut, utan att tveka.

-    Jag tror att du är en vampyr. Och vare sig du är det eller inte så vill jag vara med dig förevigt. Jag känner likadant för dig som du tydligen gör för mig. Om inte mer, så säg nu om det jag tror är sant.

-    Jo du har helt rätt. Jag är en vampyr och kommer att förbli det sålänge denna värld existerar.

Sen kysste jag honom. Utan att tveka på det heller men han ryckte undan med chock speglat i ansiktet. Sen sa han bara:

-    Möt mig vid gläntan ikväll klockan 22:00.

Och så gick han där ifrån. Kvar satt jag snopen och såg min älskade till en början gå för att sedan accelerera till en fart mina ögon inte hann med. Och så var han borta.

I utkanten av gläntan stod Jasper. Hans ögon var tätt slutna men han visste att jag var där. Hans hörsel var så mycket mer utvecklad än min så jag visste att han hört mig under hela min gång på stigen till gläntan. Huden var blekare än någonsin i månljuset. Jag stod så stilla jag kunde och väntade på att han skulle reagera. Ögonlocken öppnades sakta och höll mig fastnaglad på den plats jag försökt stå så stilla på. Nu kunde jag inte röra mig. På kortare tid än en sekund stod han med armarna  runtom mig och lutade sin haka mot min axel. Kylan ifrån honom trängde igenom dunjackan.

Sedan frågade han med låg röst.

-    Älskar du mig?

-    Av hela mitt hjärta.

-    Vill du leva med mig resten av livet?

Jag överraskade mig själva genom att säga

-    Jag vill inte tänka mig något annat.

Inte mer än tre månader hade jag känt honom och redan gav jag honom resten av mitt liv. Var det han som påverkade mitt sinne eller var det mitt hjärta som talade. Det spelade ingen roll. Jag visste redan innan att jag älskade honom, av hela mitt hjärta.

Sen vände han på mig och kysste mig för att sedan leta sin mun mot min hals.

-   Jag älskar dig.

Sa han i en viskning. Sen kände jag en utandning mot halsen som reste vartenda hår på kroppen. Ett hårt tryck och något som kändes som två nålar pressades in igenom huden.